Unga forskares villkor i centrum

För Mattias Lundberg, nyvald ledamot i Sveriges unga akademi är engagemanget i unga forskares situation och vikten av forskning, inte minst humanistisk forskning, en stark drivkraft.

Mattias Lundberg är docent i musikvetenskap vid institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet. Han blev invald i Sveriges unga akademi i maj 2015.

 – Studenterna skrattar när de hör att jag har blivit invald i Sveriges unga akademi vid 39 års ålder. Men allt är ju relativt, det är ju så lång sträcka för att disputera och börja forska, berättar Mattias Lundberg med ett leende.

Sveriges unga akademi

– Du väljs in i Sveriges unga akademi efter ansökan och intervjuer. Akademin vill ha ledamöter som är beredda att arbeta och engagera sig i akademins frågor.

Sveriges unga akademi består av 47 ledamöter.  Akademin bildades 2011 på initiativ av Kungliga vetenskapsakademin men är ekonomiskt och juridiskt obunden. Ledamöterna väljs in för fem år, sedan ersätts de med nya unga forskare. De första ledamöterna kommer alltså få sluta nästa år.

– Sveriges unga akademi är en arbetande akademi, varje ledamot förutsätts lägga ner tid mellan akademimötena. Det finns flera arbetsgrupper för ledamöterna, till exempel en arbetsgrupp för tredje uppgiften. Ett arbete som ofta är en ny upplevelse för ledamöterna eftersom de har satsat 100 procent på sin forskning. För allmänheten betyder det att de får ta del av forskningsfronten inom en rad olika ämnen.

Det finns också en arbetsgrupp för forskningspolitiska frågor där varje år riksdagsledamöter får knyta kontakt med en akademiledamot, de besöker varandra på sina respektive arbetsplatser och utbyter erfarenheter.

Villkor för unga forskare

– Akademin ger oss yngre forskare möjlighet att engagera oss i villkoren och förutsättningarna för forskning. Tiden ägnas ju framför allt åt att forska och meritera sig men de övergripande akademiska frågorna, de kollektiva frågorna, är väldigt viktiga.

En av de kollektiva frågorna är villkoren för yngre forskare, särskilt i övergången mellan disputation och fast anställning.

– Doktorander får fyra år för att driva ett forskningsprojekt men sedan lämnas de. Det finns tidsbegränsade anställningar som postdoc och forskningsassistenter men de är eftertraktade och svåra att få. Utslagningen på vägen till anställning är stor. Rent trygghetsmässigt kan jag knappast rekommendera någon att börja doktorera. Det är en stor chansning med tanke på det mycket begränsade antal tjänster och forskningsfinansiering man som nydisputerad tävlar om, men naturligtvis är jag idag glad att jag vågade satsa på detta.

– Det måste vara stenhård konkurrens men den måste vara transparent annars blir det allianser. Systemet ska inte gynna Machiavelli-personer eller leda till en så kallad Matteuseffekt: "Åt den som har skall varda givet".  Finansiärer sneglar på tidigare tilldelningar och gynnar de som tidigare har fått medel, det visar på en ängslighet. Samtidigt är det jättesvårt att mäta vem som är bättre än andra och uppfattningen om vetenskaplig excellens går lätt in i stereotyper om forskning.

Vikten av forskning

Det finns en trend att satsa på tillämpad forskning och ge sämre villkor till grundforskningen och forskarens egna nyfikenhet. Men det kan leda till en farlig obalans och det är därför viktigt att behålla och helst öka stödet för grundforskning.

– Om man bara forskar på tillämpningar missar man till slut möjligheten att upptäcka problemen, till exempel klimatförändringen, där man nu satsar på viktig tillämpad forskning, men där det ofta är grundforskning som gör att man över huvud taget upptäcker problemen från början. Men min personliga upplevelse är att om man får prata och komma till tals med människor finns inga som inte tycker det är viktigt med även grundforskning.

Mattias Lundberg talar bland annat utifrån den erfarenhet inom populärvetenskap han på senare år har skaffat sig, inte minst genom den uppmärksammade poddserien "Den svenska musikhistorien" i SVT.

– Det är konstigt att inte musikvetenskap är ännu större, musik är en sådan central del i människors liv. Nästan alla lyssnar på musik varje dag, man hänger upp händelser i sitt liv på musik. Man minns med hjälp av musik. Musik används som självmedicinering, till exempel när man känner sig deprimerad. Men vad är det som händer i människan när man lyssnar på musik, varför får man de här känslorna? I musikanalys plockar man isär musiken som en radioapparat och försöker förstå musikens inneboende kraft, och då måste vi förstå hur själva den av människan skapade musiken fungerar, inte bara människan som reagerar på musiken.

Anders Berndt